Vår Valplattform! (del 4 - 5 följande punkter)

16. För nationell energipolitik
Junilistan motsätter sig en gemensam energipolitik inom EU.
Det vi kan gå med på är att gemensamt sätta upp mål för till exempel växthusgasutsläpp och andra metoder att begränsa klimatförändringen.
Sedan är det svenska folket som ska avgöra hur vi bäst uppnår de uppsatta målen.

17. Kontroll av svenskt uran
Euratomavtalet är ett av EU:s fördrag. Detta stadgar i princip att allt klyv-
bart material, dvs. till exempel uran, inom EU ägs av gemenskapen.
Kommissionen har framhållit att EU inte kan tvinga Sverige att bryta uran.
Däremot är det osäkert hur det blir om Sverige bestämmer sig för att bryta
uran. Vi kan då sannolikt inte vägra att leverera uran till EU:s kärnvapen-
makter.Euratomavtalet är ett uttryck för att EU ska bli en stat som ska kontrollera urananvändning från politiska utgångspunkter. Junilistan vill därför avskaffa Euratomavtalet och upprätta ett nytt avtal om kärnkraft och uran som enbart utgår från säkerhetsaspekterna. Det kan finnas behov av gemensamma
EU-regler för att trygga kärnkraftverk, lager av kärnavfall o dyl mot olyckor
och sabotage, eftersom följderna blir gränsöverskridande inom EU.
Junilistans grundläggande syn på behovet av bestämmelser kring uran och
kärnkraft är dock att dessa måste ha global räckvidd och därför ska ligga
hos IAEA (International Atomic Energy Agency).

18. EU-parlamentarikernas ekonomiska villkor
En svensk EU-parlamentariker har i dag 54 500 kro-
nor per månad. Det är en lika hög lön som en riksdagsledamot. Med det nya
systemet får de som väljs till EU-parlamentet nästa år 7 442 euro i månaden
(omkring 80 000 kronor) - en ordentlig lönehöjning!
Junilistan anser att ledamöterna i EU-parlamentet ska få lön från respektive
nationellt parlament och att de svenska ledamöterna ska ha en lön som
motsvarar en riksdagsledamots. Vi menar att det borde vara upp till respektive medlemsstat att avgöra vilken ersättning som ska utgå till landets ledamöter.
Detta skulle bidra till att parlamentarikerna står ekonomiskt närmare i förståelse sina landsmän, än EU:s maktelit. Det bär ett viktigt budskap!!

19. EU:s jordbrukspolitik avskaffas liksom annan protektionism
Vi vill att den gemensamma jordbrukspolitiken i EU ska avskaffas och jordbrukspolitiken åternationaliseras. Om ett land vill driva till exempel en jordbrukspolitik där öppna landskap ska subventioneras, så ska det bekostas av landet självt och betraktas som en del av miljöpolitiken, inte jordbrukspolitiken.
Det måste dock naturligtvis skapas regler för vilka metoder medlemslän-
derna får använda för sådana ändamål, så att inte den fria handeln i jord-
bruksprodukter inom EU undermineras. En åternationalisering får heller inte
fungera som ett handelshinder mot länder utanför EU. Målet måste vara fri-
handel även på jordbruksområdet.
Vi tänker verka för att EU:s tullar på jordbruks- och textilprodukter med mera ska avskaffas liksom också EU:s jordbrukssubventioner. Detta är sannolikt den viktigaste insatsen för de fattiga länderna som EU kan göra och det är dessutom en värdefull insats för EU:s egna låginkomsttagare. Det är också nödvändigt att gå igenom hela EU:s regelsystem på olika områden för att rensa dem från dold
protektionism. Nu när kineser och indier får råd att öka sin livsmedelskon-
sumtion samtidigt som miljöpolitiken driver fram en omläggning till att odla
energigrödor blir det ännu viktigare och politiskt lättare att avskaffa EU:s
jordbruksprotektionism.

20. EU:s fiskepolitik
EU:s fiskepolitik har totalhavererat och kritiseras av såväl miljörörelsen som
av organisationer som arbetar med utvecklingsfrågor. EU har under en
mycket lång tid subventionerat byggande och köp av allt större trålare åt
framför allt Spanien, Portugal, Frankrike och Grekland. Dessa har använts
för utfiskning av vattnen längs Europas västkust och Nordatlanten. Nu fis-
kar samma trålare utanför Afrikas västkust och i Indiska oceanen. EU sluter
nämligen regelbundet fiskeavtal med fattiga utvecklingsländer, vilket ger
europeiska fiskeflottor rätt att fiska i dessa länders vatten. Fiskeavtalen le-
der till utfiskning av världshaven och gör det svårt för utvecklingsländerna
att bygga upp en lönsam fiskeindustri.
Fiskeavtalen påverkar de lokala fiskenäringarna i utvecklingsländerna nega-
tivt. Stora hypermoderna trålare från EU lokaliserar effektivt stora fiskstim
och "dammsuger" haven på dessa värdefulla resurser. De lokala fiskarna,
oftast fattiga människor som har betydligt mindre båtar och enklare fiske-
nät, får nöja sig med den småfisk som de europeiska fartygen lämnar kvar.
Utvecklingsländerna är i akut behov av ekonomiska resurser och är självfal-
let inte en jämbördig förhandlingspart i förhållande till EU-länderna. Det
enda rimliga är att denna form av EU-avtal avvecklas och att de länder som
anser att denna ordning är rimlig sluter egna mellanstatliga avtal med in-
tresserade utvecklingsländer. EU har vid flera tillfällen nonchalerat det internationella havsforskningsrådets rekommendationer om fiskekvoter i Östersjön. EU-besluten är en följd av kompromisser mellan medlemsstaterna, där åtskilliga länder bortser från vilka konsekvenser besluten får för fiskebestånden.
EU:s gemensamma fiskepolitik måste i praktiken avskaffas, eftersom EU visat sig oförmöget att sköta politiken på ett ansvarsfullt sätt.
Eftersom fisket också är en global fråga bör samarbetet ytterst ske inom FN-organ.