Sakfråga 2; Fildelning

Generationssegregeringen jag flaggade för redan för 10 år sedan, börjar visa på sina fulaste symtom. Glappet mellan generationernas uppfattning om nuet och framtiden, ger diskussioner som för mig låter som försök till överförande av åsikter mellan två helt skilda språkstammar. Och EUs inblandning i smeten,gör inte saken godare. Jag ska strax förklara.

Först vill jag markera hur snett begreppet fildelning används. Då och då kommer det i sällskap med "Illegal" - som även det används slarvigt; men att använda ett fenomen som att människor klonar information mellan sig i idel negativa ordalag är besynnerligen oskickligt. "Vad tycker du om fildelning?" frågas det. När jag skickar in min uppsats till min handledare på universitetet fildelar jag. När jag laddar hem ett pdf för att lära mig mer om en kommun så fildelar de. När vi på jobbet utbyter dokument sins emellan spar vi massa träd - och fildelar för fullt. Är det vettigt att all denna information övervakas, "för säkerhets skull"??! Jag älskar fildelning!

Jag tycker också mycket om att boktryckarkonsten kom för...ett tag sedan. Och kassettbanden - de gjorde mig lycklig redan som bebis, inte för blandbandsbytena ännu, utan för de vackert glänsande remsorna jag gladeligen drog ur dem. Blandbanden ligger bakom det att jag fastnat för en rad artister jag antagligen inte skulle upptäckt annars, och konsumerat både skivor, konsertbiljetter och merchendise.
CDskivorna har jag inte riktigt fastnat för. Mina blir repiga och så blir jag ledsen när favoritlåten hackar. Det är mycket svårare att repa en Mp3a *jippi* och jag försvarar min rätt att inspirera och inspireras av min omgivnings kulturella upptäckter on-line. Att dra en gräns för vilka som det är ok att dela med eller inte utifrån bekantskap är ju en omöjlighet, det är ju även en chans att få nya bekanta som man kan förenas kring musiken eller filmen med. Så skapas en synergieffekt - kulturutrycket blir positivt betingat, intresset växer och konsumtionen ökar. Många av mina vänner är kulturarbetare och jag tar del av vad de har att säga; jag utgår från musikindustrin här, även om jag är medveten om att det består av många fler uttryck. Är själv utbildad grafiskt och är engagerad för bildkonstnärer och andras fortlevnad. Jag känner allt från nysignade småband som kämpar för framgång, studieförbundmusikslärare, till några av de mest anlitade studiemusikerna och låtskrivarna i världen och i samtal med dem står det klart för mig: förändring är ett faktum och de som accepterar den överlever, de andra går under. Vi kunde inte lagstadga bort framgången av disco som slog ut storbanden eller elgittaren som slog ut dragspelet. Jag har aldrig förstått mig på politik som försöker skydda yrkesgrupper vars sysselsättning inte längre är efterfrågad, i stället för att bidra till en trygg omställning till de nya förhållandena. Några har lärt sig gagnas av de nya förhållandena, och det är inte de som stretar emot utvecklingen mest. Lösningarna kommer tillsynes från de som har kreativitet nog att anpassa sig, inte de som lägger alla resurser på att förhindra förändring. Kulturbranchen som så mycket har sin livsnerv i kreativitet som är källan till innovation klarar detta - och kommer ut med en allt mer eftertraktad produkt om vi låter pengar gå till pionjärer i stället för konservatorer. Sen när bodde inspiration i det redan kända?

Om tekniken stimuleras att hänga med, och fokus läggs på att finna lösningar i linje med konsumentens intressen och de som har produkten, kommer diskussionen kunna lägga sig relativt snabbt. Hyr in några bra på att sköta dialog och en generationstolk som kan förhindra fiendebilder. Båda har samma intresse; god kultur tillgängligt och intressant för alla. Branchen borde anlita några som kan sköta det åt dem.

Egentligen så är det som är mest aktuellt, ja i princip kritiskt, IPRED och hur det kommit till. IPRED är stött på ett EU-direktiv från 2004. Direktiven kommer av Europaparlamentet. Där sitter 785 ledamöter från EU:s 27 medlemsländer. De har ansvar över 493 miljoner människor. I Sverige har vi 349 ledamöter och ansvarar över 9 000 000 människor. Med enkel matematik innebär det att: per EU-parlamentariker går det 628 625,5 EU-medborgare och per riksdagsledamot endast 25 787,5 svenska medborgare. För mig säger detta, att de som har råd kommer åka och lobba i Bryssel - rent matematiskt är det det självklara alternativet. De i sin tur kan ju styra vad som sker i Sverige sedan. Det innebär även mindre insyn och mer svårtillgängligt för gemene man att nå sina folkvalda, även om besluten kommer direkt inverka på deras liv. I det här fallet med IPRED - integriteten.
Så vad ska man med integritet till?
Det leder direkt till mitt inlägg tidigare, om demokrati. En människa, en röst. Och ingens röst ska vara kvävd, då har demokratin falierat.
Jag har min utbildning i socialpsykologi från Göteborgs universitet, så det kanske är mer skrämmande för mig som ser det genom de glasögonen.
"Har man inte gjort något fel behöver man inte oroa sig" - inte sant? Nej, inte sant. Om alla lagar och regler i världen vore perfekta - inkludera allas mänskliga rättigheter, hänga med i samhällsutvecklingen och aldrig fälla någon oskyldig vore det en sak. Men vi är inte riktigt där än...
Det finns gråsoner, gränser som flyttas åt ena och andra hållet, som helt tas bort eller ritas upp, som skyddar de vi älskar och transformerar de som hotar vår överlevnad. Att de kommer till är för att folk vågar göra sin röst hörd! Och det börjar inte med en stor stark gemensam stämma som unisont kräver förbättring. Det börjar med små trevande försök i samtal mellan människor i ens närhet, där ens argument stöts och blöts, förändras eller stärks. Sedan, efter en sund social process, så växer sig de bärande tankarna sig starka och kan nå våra folkvalda. Vårt informationsutbyte behöver anonymitet och att vara fredad i sin linda, för att långt senare bära frukt. Som IPRED ser ut i dag, fungerar det tvärt om.

En lag initierad av geografiskt frilirande företag - inte enrepresentant för privata medborgarna så långt ögat når. Så får det inte gå till i min demokrati, och det är verkligen inte subsidiaritetsprincipen (se tidigare inlägg). Ansvaret för genomförandet av lagen förs över från straffrätt (polis) till civilrätt (vanlig domstol) där beviskraven kan vara lägre. Själva lagen är luddig så en domare som vaknat på fel sida kan tolka den rakt åt skogen illa för den misstänkte. Exempelvis formuleringen misstanke av illegal fildelning av "viss omfattning". Vad i hela friden ska det betyda? 5, 100 eller 5000 filer? Och ska jag bli straffad för att jag är generös med mitt trådlösa nätverk, eller helt enkelt inte är tekniskt lagd? När det blir davids kamp mot goliat i en sådan situation, så är rättssäkerheten hotad. Får en vanlig medborgare ett kravbrev för att den ip-adress som ditt hushåll har har använts till kriminaliserad fildelning är det en enorm risk att gå till domstol och försöka bevisa sin oskuld, jämfört med risken det är för ett stort bolag att initiera en dylik process. Det är inte ovanligt att en rädd person betalar, trots sin oskuld just för den maktobalansen. Då ÄR inte systemet rättssäkert.

Nej, lägg pengarna från lobbyism och kostnaderna som skulle bli att överbelasta våra domstolar ytterligare, på tidsenlig teknik. Eller stryp konsumenterna, det valet finns. Konsumenterna kommer inte ha råd (pga rättegångskostnader etc) - eller motivation (pga hunden som biter handen som föder den) - att köpa era produkter när branchen sent om sider tar sitt förnuft till fånga och kommer i kapp verkligheten. Fortsätt kapa gräsrötterna och det kommer inte stå ett levande strå så långt ögat kan nå.

Använd din röst när du ännu har en.
Välj en representant som backar upp dina åsikter i valen framöver. Börja 7 juni!

Förändring kommer inifrån - Anneli Holm #16 på Junilistans valsedel